Barncentrerad, barn-ledd (eng. child-led) terapi - del 1: Att möta barnet

Denna vecka är det 15 år sedan jag för första gången fick skriva under ett utlåtande med titeln ”Talterapeut”. Det kändes fantastiskt. Vilken resa studierna och hela studielivet var! Men hur har dessa 15 år utvecklat mig som terapeut?

Som nyutexaminerad talterapeut satte jag varje vecka timmar på att planera veckans talterapibesök. Jag printade spel, laminerade kort, försökte utnyttja barnens favoritfigur i allt, och samlade allt material i barnets individuella mapp. Jag förberedde varje terapibesök noggrant och med de allra flesta hade jag bildschema som jag visade i början av besöken.

För vissa barn fungerade det bra, jag måste vara ärlig med det. De kom in, lyssnade på vad jag hade att säga, fick en läxa och gick hem.

För vissa barn fungerade det inte alls. Till exempel Noa 3,5 år. Han hade inget intresse av att se på mina schemabilder. Han gick runt och grävde i rummet, hittade någon leksak, bytte aktivitet ofta och hade inget intresse av att göra det jag hade tänkt. Min plan gick inte att följa och jag kände att terapigången hade misslyckats. Jag tänkte att jag måste ha en bättre plan till nästa vecka.

Så jag planerade nästa terapibesök utifrån vad Noa förra gången hade intresserat sig för. Jag tog mig tid att sätta bilder på bildschemat och visade det genast när han satte foten över tröskeln till mitt rum. Men denhär gången var Noah plötsligt intresserad av något helt annat, fastän jag nu hade förberett honom tydligt vad vi skulle göra under besöket. Jag försökte leda barnet, vänta in, be honom komma till det som jag hade planerat. Motvilligt kom Noa med till sist. Vi lyckas följa min plan någorlunda, med mycket uppmuntran och klisterbild till sist. Noa var inte speciellt engagerad och vi kämpade med att orka kommunicera. Jag kände igen att terapigången hade misslyckats.

Jag jobbade några år till, var mammaledig och bytte arbetsplats. Jag fortsatte på samma sätt med att planera varje terapitillfälle noggrant i punktform, men hade inte möjlighet att sätta lika mycket tid på planeringen som innan. Småningom utvecklades mitt noggranna planerande till att inte planera alls. Eller jo, jag gjorde en bra terapiplan i början av terapin. Men jag slutade helt att skriva upp mina terapisessioner i punktform.

Jag ska vara ärlig. Jag hade ambivalenta känslor. Å ena sidan kände jag misslyckande över att inte ha tid att planera mina terapisessioner. Å andra sidan kände jag att terapisessionerna lyckades bättre nu än innan. Varför? Vad hade ändrat? Hur kan inte noggranna planer medföra bättre resultat? Jag som hela livet tyckt om att planera och förbereda saker, hur kan jag nu känna frid med att strunta i det?

Av olika anledningar hittade jag en talterapeut i USA som förespråkade neurodiversitet och jag började intressera mig för ämnet. Jag lyssnade på webinar och utbildade mig också till ”neurovahvistaja”. Under dethär året mötte jag också på termen ”child-led therapy”. Och då klickade det. Det var ju det jag gjorde! Det fanns ett namn för det! Det var inte bara jag som var lat och inte planerade terapier varje möjlig minut i arbetsdagen. Och jag kände ju det. Det funkade. Det var något som gjorde att terapierna lyckades, och det var inte fast i hur mycket och hur noggrant jag hade planerat innan.

Barncentrerad, barnledd terapi är inte en programpunkt i sig. Det är själva utgångsläget i sessionen. Jag kommer inte med ett fullspäckat program planerat in i sista minut, utan jag möter barnet. Just där och just då. Barnet leder sessionen med sina intressen, sitt humör, sin nyfikenhet, och jag följer.